30 km på Klagshamnsvägen

Sänk farten på Klagshamnsvägen vid Strandhem!
30 km fartgräns gäller mellan 7-17, från rondellen till strax efter skolan.
Det är för den ökade in- och utfarten till skolan som gränsen sänkts.
Alla verkar inte ha noterat det. De som ska svänga in till Strandhem bromsar förstås naturligt ner farten, men de som har bråttom mot Klagshamn verkar inte ha noterat det.
Det kan bli dyrt att ha bråttom här. 11-15 km mer kostar 2400 kr i böter, 16-20 km mer går på 2800 kr.
Även inne på Strandhem finns en 30-skylt. Den farten är för hög inne i våra smala grusgångar. Här är 15 km mer lämpligt.

Del 6: Sonja och Alwe Jönssons Strandhem

 
En stadig brygga var Hermans verk
Sonja: När vi kom till Strandhem 1949 fanns en liten, ynklig, skraltig brygga. Men på 60-talet byggdes det en stor fin badbrygga. Här gjorde Herman Larsson en stor insats.

*     *     *

I en intervju i jubileumstidningen 1989 berättade Herman hur det gick när bryggan kom till:

”Herman hade fått tips om överblivna cementrör från en god vän på ett cementgjuteri. De skulle kunna användas till att bygga en brygga.

Bryggan innan det

tillkom ett räcke.

Ur Tommy Nilssons arkiv.

Fast i vanlig ordning blev det lite gnäll. De som inte badade ville inte heller betala! Det snackades på bussen och över häckarna och det var förstås Herman väl medveten om. Men när ärendet kom upp på årsmötet bad Herman, som var ordförande, alla som var emot att resa
sig upp. Men då var det tydligen svårare att visa sitt
motstånd. Ingen enda reste sig! Och så var frågan avgjord.

Första och det kanske största bekymret var hur de jättestora

Herman Larsson

betongrören skulle komma på plats i vattnet. Några maskiner stod inte till buds precis. Men ingenting är omöjligt. När isen lagt sig på vintern rullades cementrören på plats och placerades där den tilltänkta bryggan skulle dra fram. Och när våren kom skötte naturen resten. Isen smälte och cementrören kom på plats.

Sen var det bara att fylla dem med cement och bygga resten.”

*     *     *

Barnens demonstrationståg

Sonja: Förr ordnades det ofta bryggdans, men det tvingades man sluta med så småningom. Det kom alldeles för många människor. Ibland hände det också att någon blev lite på "sniskan" och hamnade i vattnet.

Det var många andra aktiviteter på gång, t ex fotboll. Det var mycket livaktigt på Strandhem på 50- och 60-talet. Varje år ordnades det midsommarfirande med dans, bål vid midnatt nere vid havet osv. Man ordnade också blomstertåg för barnen idrottstävlingar med fina priser. Barnens demonstrationståg med allehanda krav (högre veckopeng bland annat) var ett annat inslag.

Ett annat årligen återkommande evenemang, säkert

De små bilderna är ur Tommy Nilssons arkiv.

efterlängtat av många, var när Algot Larsson visade diabilder en mörk augustikväll på sin tomt i A-gång. Han var anställd vid ABF och höll i kurser om olika länder, sen reste deltagarna till landet. Det var nog bilder från de resorna han visade. Ström till sin stuga fick han från den närbelägna bondgården. Men det här var före tv-åldern. Människorna hade tid att umgås.

Det ordnades också simskola varje sommar. Först var det torrsim på lekplatsen och sedan övade man med simdynor i det grunda vattnet vid badbryggan. När de blev lite större och skulle ta olika märken, räckte inte vattnet till vid Strandhemsbryggan. Då fortsatte undervisningen vid Klagshamns badstrand.

Del 5: Sonja och Alwe Jönssons Strandhem

 

Alwe: 1988 fattade Strandhems styrelse ett beslut om ett helt nytt avloppssystem. De gamla hälsovådliga eternitrören hade tjänat ut. Efter allt utsläpp av spillvatten via stenkistorna hade marken blivit försurad. Även små asbestrester kunde spolas ut med vattnet och rören kunde vara en hälsofara.

Frågan hade varit uppe flera gånger tidigare, men lagts ner, främst av kostnadsskäl.

Sonja: Det var många äldre som bodde här och de tyckte det var för dyrt och besvärligt.

Men yngre människor har flyttat hit med friska idéer och annorlunda syn på saker. Även yngre och driftigare människor hade kommit in i styrelsen mer än den för all del duktige Herman Larsson.

Gunnar Sträng

Det är inte utan att man gör jämförelser med årsmöten genom åren. På 50-talet kunde det tjafsas i timmar om några öres höjningar per kvm av årsavgiften. Men det blev alltid som Herman Larsson deklarerade. Det var nästan ingen som vågade motsätta sig hans vilja.

En viss likhet fanns med Gunnar Sträng. Man ska också ha i minnet att de ekonomiska förutsättningarna på 50-talet var helt annorlunda. Man hade inte så mycket kontanter att röra sig med.

Numera klubbas dyra förbättringar igenom på nolltid, utan någon envåldshärskare.

Herman Larsson, som varit van att bestämma själv, hade väl lite svårt att acceptera allt det nya. På ett årsmöte reste hans sig, eldröd i ansiktet av ilska, och sa med hög röst:

- Vem FAAN är det som bestämt att vi ska sälja den tomten?

(Det var en bit allmänning som blivit över när de kollektiva utedassen togs bort.) Den hade styckats av till en tomt och sålts med god förtjänst för föreningen.

De flesta tyckte väl att det var ett bra klipp. Dock tydligen inte Herman Larsson.

Men en styrelseledamot som var ordförande då, reste sig upp. Han pekade på sig själv och sa:

- Jo, det är jag!

Herman blev tydligen så paff att detta ärliga och redbara besked, att han satte sig ner tyst och beskedligt och yttrade sig inte vidare.

Alwe: Kostnaden nu skulle vara 25 000 kronor och för det fick man vatten och avloppsrör dragna fram till tomtgränsen. Skanska utförde jobbet.

En skyddsvall byggdes mot norr, väster och söder av den uppgrävda jorden. Vallen skulle skydda området mot översvämningar från havet.

Installationen till huset fick var och en själv göra. Vi kände en rörläggare och hos Lantmännen i Tygelsjö köptes vad som behövdes.

En liten grävmaskin tog en timmes tid att gräva till en meters djup för rören från tomtgränsen fram till huset. Alla gångar var uppgrävda och bara Skanskas arbetsfordon fick köra inne i området.

Nästan varje vardag cyklade jag ut och arbetade. Det blev många cykelturer och arbetstimmar den vintern och jag minskade 10 kg i vikt.

På våren 1989 hade vi ett jättefint badrum med klinkers på golvet, kakel på väggar, dusch, wc och tvättmaskin. Allt kostade cirka 50 000 kronor.

NÄSTA: Så ordnade Herman ny badbrygga.

Del 4: Sonja och Alwe Jönssons Strandhem

 

Härligt när ljuset
flödade både inne och ute

Alwe: Vår granne vid E-gången kom en dag 1960 och frågade om vi var intresserade av el i området. Det var mycket bråttom, han ville ha svar nästa dag.

Hans bror hade varit med om att installera en ny transformator vid Klagshamnsvägen. Den var inte fullt utnyttjad.

Av brodern fick han tipset att en hus utmed Strandhemvägen och ner till F-gången och en bit in i

området kunde få el. Vi antog förslaget, men tyckte att om en del av området kunde få el, så borde hela området få det.

Vi tog kontakt med styrelsen som var mycket intresserad. Så rullade frågan igång om elström på Strandhem. 

På sensommaren 1961 var det klart. Det var härligt när ljuset flödade både inne och ute. Nu var fotogenlampornas tid förbi.

För att förbilliga installationen lades elkabeln mellan tomterna och varje tomt skulle gräva sin egen grop.

När projektet var klart blev uthuset nästa uppdrag. När plintarna var satta reste grannen och jag på en lördag och söndag ett uthus på nästan 12 kvm. Det blev snickarrum, gästrum med våningssäng och ett utedass.

Dasstunnan fick vi tömma själva. En grop grävdes och där tömdes tunnorna med en del vatten. Allt täcktes med ett lager jord.

Bunkeflo kommun blev sen ålagd att ordna med kommunal tömning i hela byn. På kort tid ordnades veckotömning. Det var skönt att bli av med "skitjobbet".

Ett nyårslöfte var att isolera vinden i huvudstugan med Rockwool. Redan på nyårsdagen var jag igång med det. Isoleringen lades ut, täcktes med bräder så det blev ett golv. Nästa projekt var att isolera ytterväggarna. Det gjordes inifrån. Innerväggar plockades ner, isolering stoppades in och väggarna kläddes med spånplattor. De utanpåliggande elledningarna av kulotyp hade börjat rosta. Nya ledningar lades inne i väggen.

Köket renoverades sen med helt ny inredning. En våningssäng togs bort och där placerades en nya köksbänken. Ett fönster togs också upp och vi fick in mera ljus.

Vi tyckte vardagsrummet var för litet. Om vi byggde till i vinkel kunde vi få ett större vardagsrum. Med snickarhjälp gjordes bygget.
Det ena ger det andra. Tankar kom på en utbyggnad på baksidan. Här skulle utrymmet vara 4,5 meter från närmaste hus till tomtgränsen. Vi hade sex meter från vårt hus och kunde alltså bygga till 1.5 meter. Det skulle bli sovrum, tambur och toalettrum.

När inredningen var klar skulle dasset tas in i huset. Nu skaffade vi en toalettstol med ett plastspann i vilken vi lade en plastsäck för uppsamling av latrinet. I spannen hällde vi en kemisk vätska som skulle ta bort lukt.

På tömningsdagen flyttade jag över plastsäcken till renhållningsverkets tunna.

Det fungerade tills vi en dag fick besök av en dam från hälsovårdsnämnden. "Så här får ni inte ha det" sa hon. "Ni får inte själv flytta säcken ut till tunnan. Det ska renhållningsgubbarna göra. Dessutom är säcken ett större problem vid vidare hantering av latrinet."
Vi skaffade nu en mulltoa, som enligt reklamen skulle vara jättebra, luktfri och omvandla till gödsel. Vad reklamen inte sa att det krävdes mycket arbete och omständigt att tömma. Vi hade den kvar tills vi fick nytt avlopp och vattentoa.

NÄSTA: Nytt avlopp och strider på årsmöten.